popsong

Sommaren försvann utan att säga adjö och nu tar jag tillbaka allt det elaka jag sa. Nu blåser det lite för mycket hela tiden och jag har tagit fram min vinterkappa. Den är blå. Ständig kyla, varma strupor, jasminte i fina burkar och värmeljus som luktar svagt av någon exotisk frukt. Jag fick dem av mamma. Det regnar från alla håll samtidigt, men aldrig uppifrån och jag blir alltid lite blöt. Det är höst nu.
   Och allt det där jag tänkte om att flyga med vinden - som maskrosfrön - det blev aldrig något av det. Ibland försöker mitt hår göra så, men mitt huvud håller för hårt. Ibland försöker mina tankar göra så, men jag håller för hårt. Med all min kraft. Fast en gång tappade jag taget. Och jag föll. Jag orkade inte fånga dem igen så jag koncentrerade mig på att knipa ihop tårna så hårt det bara gick och rulla ihop mig till en liten boll. Önskade att jag skulle få bli en del i det vita, kalla kaklet jag kände mot min ryggad.
   Men tryggheten och sofforna i miobutiken plockade ned mina tankar från himlen igen och gav tillbaks dem till mig. Nu håller jag dem hårdare än någonsin.