In any other world.
Cool water in surround sound.
Mina tår griper tag om bassängkanten och vill inte för allt i världen förflytta sig ens en millimeter framåt. Men om bara några få timmar tvingas de stöta ifrån tryggheten på land och jag hoppar ned i det iskalla vattnet som inte alls känns sådär inbjudande turkosblått längre och det är så djupt att jag inte kan se det vita kaklet på botten. Nu är där bara djupblå bottenlöshet. Och sedan sjunker jag, faller långsamt genom vattnet och ljuset som bryts genom vattenytan blir sakta svagare. Jag måste komma ihåg hur man flyter.
Oh do you have a story, do you have a story for me?
♥ ♥ ♥
Nike vid näkrosdammen.
Att fånga en fjäril.
Det som höll mig vaken i natt var:
~ Gräddvita byrålådor
~ Krossat porslin
~ Frank Sinatra
~ Sjömansklänningar
~ Löfbergs Lila
~ Mina självlysande stjärnor
~ För mycket ord
But my fingers are sore.
Det är mörkt ute så jag ser det inte, men jag vet att det regnar och jag vet hur fina vattendropparna är mot rutorna. Om man tittar igenom dem kan man se världen upp och-ned-och allting vrängs på ett så fint sätt. Fast upp-och-nedvänt mörker känns inte lika intressant. Och jag tror på allvar att koffein är bra för kroppen. Allt som gör en glad och som får allt att flyga lite fortare är bra. ♥
The light is pale and thin. Like you.
Jag ligger i min säng och tittar upp i taket. Taket med små stjärnor som alltid lyser i mörkret och som tröstar mig när jag känner mig ensam. Tänker att de ska få flytta med mig till mitt nya hus och trösta mig där också. Till ett annat snedtak. Men nu sitter de där i taket, snedtaket, som alla slår huvudet i utom jag, för jag har lärt mig att ducka. Och jag tänker att tänk om det var så i verkligheten också. Att jag kunde lära mig ducka. Undvika. Lära mig alla vinklar och var alla vassa kanter satt. Var jag kan stå rak och var jag måste böja ned huvudet. Bara så att jag inte fick ont. Bara så att det inte svartnade för ögonen när pannan träffade något hårt. Och jag önskar att stjärnorna alltid lyste lika starkt som de gör i mitt tak.
They say you can't judge a man...
...until you walked a mile in his shoes
So I stole your shoes
And I walked a mile in them
And I still wont consider you a friend
The shoes were a pair of Nikes
I do admit I liked these
White and navy blue
Your'e a dick in pretty shoes
I must say your'e a dick in pretty shoes
And I felt for the kid who had made them
Working his ass off for a loaf of bread
And for all I know that kid just might be dead!
They say you can't judge a man
Until you walked a mile in his shoes
Does that rule apply to a man who mostly walks barefoot
Of all my old hippie friends
There is one that I can't stand
So I stole his shoes
And walked across the land
(Och nu har jag en svart basker och därför är jag lycklig)
♥
Forever yellow skies.
Senare ikväll far jag nog iväg på jazzkonsert i regnet och jag tror att det kommer bli fint. Tills dess har jag en fantastisk bloggerska att dela med mig av. Hon är ju självklart inte enbart bloggerska och fantastisk, utan så mycket mer - antar jag - och jag tycker verkligen att ni ska titta in på hennes blogg.
Och i taket slocknar stjärnorna vi inte visste fanns.
Hur det än förhåller sig med den saken har jag i alla fall, precis som de flesta andra regniga dagar, drabbats av någon slags varm, mjukfåtöljkänsla i magen och jag vill inget hellre än att bara sitta inne bland små lampor med mina tekoppar och böcker och ha det så mysigt som det bara går, vilket också är vad jag tänker göra. Och i stället för att önska att jag var någon annan är det enda jag önskar mig just nu en svart basker.
(Och det här är mina nya projekt som jag planerar att ägna mig åt ett tag framöver ♥)
It's all in my head, but what isn't.
Och vattenfall har klistrat sig fast i mitt ansikte och stannat där tills jag torkat bort dem.
Alla mina drömmar handlar om det vackraste jag vet.
♥
Något jag alltid har önskat mig är en sång som får någon att tänka på mig. Egoistiskt kan tyckas, men åh, så fint det skulle vara.
Idag fick jag en sådan.
A pirate says Arrr...
Verklighetsflykt ♥
Musette
Medan jag är borta kan ni ju lyssna på den här mannen som gör konstig och ganska trevlig musik. Sådär lite lagom småcharmigt liksom.
http://www.myspace.com/musettes
Och när ni ändå håller på kan ni ju läsa något av Bob Hansson också, bara för att han skriver så fint och är ganska bra på alla sätt och vis...
Bisous ♥
I segelhissande svagstyrkeskratt - vänd mot rymd och gata.
Fast egentligen så vill man inte tänka på något annat över huvud taget och någonstans långt inne i vad vi nu har inom oss inser man nog vad man egentligen vill göra, men som bekant har den lilla delen i vårt inre som vet dessa saker mycket svårt att övertala resten av kroppen att det är precis vad som bör göras, alla triangelformade varningsskyltar till trots. Och därför blir det aldrig så att man tar sig för det där man borde, utan fortsätter fundera över cigaretter och frimärken, trots att man vet att frimärken är bland det torraste som finns...
Så nu, mitt i all förvirring och känsla av att ha landat förhållandevis mjukt, seglar jag min väg och tänker andas havsbris och kallsupar i hela tio dagar, innan det är dags att återvända hem igen med salt i lungorna och solfläckar framför ögonen när jag blundar. Helt plötsligt känns allt det här med värlen och hemkomst ganska vackert.
Kom kom, Atombomb.
Ordet saknad kan skrivas fyra gånger på varje rad i min anteckningsbok. Om man skriver mindre får man plats med fler...
Alla drömmer om fåglar.
Jag önskar jag kunde berätta om allt fint som händer, för det är faktiskt en del, men just nu jobbar jag lite på att försöka låta bli att tänka sådana där tankar man inte vill tänka, så jag tror det får bli en annan gång...
They look like pirates from here.
(Och till Någon vill jag säga tack tack tack för allt fint! Du anar inte hur underbart glad du gjort mig och om jag fick önska något av världen skulle jag önska att du fortsatte skriva till mig för att en mystisk vän än något jag alltid velat ha)
My little fish, don't cry.
Regnet faller så vackert från moln så grå som bara moln kan vara. Det har det gjort i flera timmar nu. De timmarna har jag spenderat med fina Elin och vi har gått regnpromenader, bakat bröd och lagat saker. Det har varit ganska underbart alltsammans och en helt perfekt början på min nya frihet och tid som inte-längre-grundskola-barn.
Och om bara några få månader flyttar jag till en precis lagom stor kuststad där jag ska få studera friheten på alldeles skrämmande nära håll och bekanta mig med havets alla levande varelser på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort. Jag längtar efter nya människor och en helt ny stad att hitta små favorithörn och vackra blomlådor i, men först en alldeles underbar sommar bestående av endast de saker jag älskar mest av allt i hela världen.
(Och för övrigt skulle jag vara så fruktansvärt lycklig om denne "Någon" ville ge sitt egentliga namn till känna då denne lämnat små hoppande frågetecken i mitt hjärta, samt gjort mig mycket mycket glad på sistone. Jag skulle så gärna vilja veta vem du är)
