popsong

Gårdagens senare timmar spenderades i kyrkan där vi sjöng och spelade i stämmor och fina klänningar. Julkonserter är fina och i kyrkan blir allting någonting helt annat än vad det borde vara. Jag antar att det är därför jag tycker så mycket om dem. Den jättelika salen med bänkrader och ljuskronor. Orgeln längst bak och vackra målningar i taket. Trots att jag aldrig riktigt haft lust att lära känna Gud så är det ändå något med kyrkor som gör mig alldeles varm inuti. Något som gör att även om jag saknar kofta så fryser jag aldrig sådär på riktigt ändå.
Nu är skolan äntligen slut och kuvertet innehållande mina betyg på ett prydligt papper med vattentryck ligger på mitt skrivbord. Det har blivit öppnat otaliga gånger av mina lyckliga fingrar och studerats ingående säkert ännu fler gånger.
  Efter avslutningen tog jag en buss in till Göteborg tillsammans med Koffe och kände mig lite tafatt när vi träffade människor från Fefo, som jag inte träffat på flera månader. Tafattheten ersattes dock sedan av trivselkänslor, kärlek och frusna tår.
  Återigen mådde jag dåligt över att jag inte har obegränsat med pengar. Om jag hade haft det hade jag kunnat köpa en fin T-shirt eller ännu finare tavla från Amnesty. Men jag antar att det inte är mycket att göra åt och mitt köpbegär lättades lyckligtvis lite senare av en fin liten present till Ylva som jag hoppas att hon ska tycka mycket om.
  Till slut klev jag på en buss körd av Lars Ohly som luktade starkt av lackfärg, som skulle ta mig hem, och somnade till ljudet av Pablo Nutinis ljuva gitarrspel.