trettonde juli
men så långt har vi inte kommit än. nu ska jag berätta för er vilken underbar fredag jag gick igenom för enast två dagar sedan. det var nämnligen lars winnerbäck på slottskogsvallen och jag och thea for dit glada i hågen för att få se fulla människor, kravallstaket och såklart en och annan trevlig musikant.
kvällens inledande sexualundervisning som vi iakttog med roat intresse följdes av en emil jonsen som fångade oss med sin underbara komik och fina små visor. maia hirasawa sjöng sedan fint på den stora scenen, men henne lyckades jag inte känna någon närhet med eftersom ca åtta tusen personer skiljde oss åt. så när hon spelade var vi lite bitchiga och gick och tittade på skivor i det lilla skivtältet istället för att lyssna på hennes sköna sång, men ni bör veta att vi inte gjorde det av elakhet, utan endast på grund av att vi helt enkelt tyckte det kändes bättre att bara gå och lyssna på musiken lite i bakgrunden.
efter ännu en liten stund stod vi längst fram för att få se en älskad miss li framföra sina sånger för oss tillsammans med sitt söta, välklädda band. (jag bör också tillägga att hon hade hemskt fina skor) hela hon är så söt och charmig att man bara vill krama henne och när hon pratar gör hon det med så söt liten borlängedialekt att man blir glad i hela kroppen. (det glada i kroppen skulle i och för sig ha kunnat bero på det faktum att jag precis fått min biljett signerad av en alldeles underbar emil jensen i rosa byxor) hon sjöng och spelade så fint och vi sjöng och sjöng så falskt som ni bara kan tänka er och så högt att vi blev alldeles hesa och jag var lycklig.
och sedan, helt plötsligt, var det dags att inta en plats så nära stora scenen som vi bara kunde i folkvimlet för att försöka få en första skymt av lars, vår älskade lars. när vi var ungefär femtio meter från scenen tvingades vi inse att vi faktiskt inte kunde komma närmre och nöjde oss med det. allting kändes så overkligt. det är precis som alltid när man hör en människa man endast hittills sett på bild framföra ens favoritlåtar på en stor scen inför tusentals människor, man tror inte att det är sant. det känns som en dröm. den där människan är inte lars, för lars finns inte på riktigt. lars är ingen vanlig människa. han får ju för sjutton plats i min stereo, i min lilla ipod till och med. det är så konstigt och fullkomligt obeskrivligt. så obeskivligt underbart.
till slut tog vi med oss våra värkande fötter och lyckliga kroppar hem, hämtade av min snälle far, utan att ha blivit vådtagna en enda gång och utan att ha blivit bjudna på sprit av någon alkoholiserad farbror. en underbar kväll som avslutades med en stillsam nattmacka i vårt tysta, halvsovande hus innan vi gick och lade oss i våra sängar, respektive luftmaddrasser.
sjunde juli tvåtusenåtta
kom nyss hem efter en lite smått tröttsam dag på jobbet. i och för sig beror det nog inte så mycket på jobbet i sig, utan mer att jag går och lägger mig alldeles för sent på kvällarna och går upp alldeles för tidigt. det här tar kål på en efter ett tag.
det skulle ju även kunna bero på krampen jag får i käkarna av att stå och le hela dagen. "hej" le. "en hallonsorbet och en choklad?" le. "bägare eller rån?" le. "nej, tyvärr har vi inte nötströssel" le. "det blir tjugofyra kronor tack" le, le, le, le, le. hela tiden. och det spelar ingen roll hur sur tanten är, jag ska le i alla fall. le och se och se glad och snäll ut. en glad och snäll glassflicka, det är jag det. men jag är inte bitter. jag får ju lön för mödan. förhoppningsvis räcker det till en käkoperation till slut.
trots detta kan ingen motbevisa att jag är sveriges lyckligaste människa. biljetterna till lars winnerbäck är beställda, betalda och uthämtade och ligger just nu lugnt och stilla i min väska och bara väntar på att få bli sönderrivna av en irriterad biljettrivare i slottskogen. och det hela blir ju inte sämre av att miss li och maia hirasawa också kommer och spelar. så även den för mig föredetta okäda emil jensen, med underbar malmödialekt, och de än så länge okända almost like boys med cissi, nour & maud.
och som om detta inte vore nog är det inte vem som helst som sällskapar med mig under min underbara kväll, utan nämnligen min älskade thea som jag saknar enormt sedan hon flyttat till magra.
lyckan blir fullständig då jag inser att det endast är ungefär en och en halv dag tills jag får träffa adam igen. tre veckor är allt för lång tid att vara så många mil ifrån varandra, men nu är de snart över. alla tre.
igår satt jag vid symaskinen hela dagen och sydde mig en ny plånbok, då min gamla är på gränsen till oanvändbar. enda avbrottet var för att göra lite champinjonsoppa åt familjen. den blev hemskt god, även om grå sås inte llatid ser så aptiylig ut. även plånboken blev fin. jag är hemskt nöjd och planerar att lägga upp en bild innom en än så länge obestämd framtid. vi får väl se hur det blir med det.
nu ska jag sätta mig och göra något hemskt oviktigt. vet inte riktigt vad ännu, men det kommer jag väl på så småning om.
tills nästa gång; au revoir, mes amis!
fjärde juli
nu har jag jobbat större delen av veckan (därav avbrottet) och precis bara för det har gud bestämt sig för att äntligen skicka fram lite sol och värme. så står man där inne och svettas och ser alla glada människor som traskar in och köper glass medan man bara önskar att man fick ledigt, bara så jag får gå och bada lite? men inte då. nu är i det åtminståne över och jag har hela helgen ledig inna jag ska jobba igen på måndag. det känns bra och jag hoppas att gud inte är arg på mig eller så.
angående jobbet så tror jag jag börjar vänja mig lite nu. jag vet vad jag ska göra och var allt finns. det känns bra.
jag vet inte om jag har så mycket att berätta egentligen och då känns det här ganska meningslöst. egentligen finns det säkert en hel del jag skulle kunna dela med mig av, till exmpel att narniafilmen är hemskt bra och att den lilla robten wallie är hemskt söt och att adam kommer hem om inte ens en vecka, men det har jag ingen ork att göra nu.
ha det bra och använd solskyddsfaktor
trettionde juni
idag har jag irrat runt i den stora staden på jakt efter nödvändgheter under sommarens varma dagar. Det vill säga badkläder och shorts. när jag kom hem hade jag hittat vad jag skulle ha och min snälle far hade hjälpt mig med pengar eftersom mitt kort inte fungerade och jag varit dum nog att inte ta med mer kontanter. det hela slutade i alla fall väl och jag kom hem med ett par shorts och en bikini som jag tycker hemskt mycket om. har även äntligen köpt forstsättningen på love hina som jag varit på väg att köpa hur länge som helst, men i brist på pengar har det inte blivit av. Nu har jag dock helt plötsligt blivit rik, mycket tack vare att jag nu fått min lön. mycket uppskattat!
jag måste säga att trots diverse motgångar, har det här varit en ganska bra dag. jag har gått om kring och kännt mig på gott humör och bara tagit det allmänt lugnt. ibland är det ganska trevligt att vandra omkring i en stad helt på egen hand och ha hur mycket tid som helst på sig.
nu har jag äntligen läst ut min bok också. det självklara slutet var inte så dramatiskt som jag hoppats på men jag tyckte ändå den slutade bra. det är lite konstigt, men det känns som att den slutade utan att man märkte det. helt plötsligt var bara sidorna slut. det är svårt att förklara, och jag kanske inte ska slösa er tid på att beskriva något jag inte ens själv förstår. men bra var den och det var inget dåligt slut, det kan jag inte säga.
jag har ännu inte kommit fram till om hon var korkad eller bara omedveten. hon var kanske lite dum ändå. men inte så som jag hittills föreställt mig. possetiv överraskning brukar det väl kallas?
nu har jag börjat läsa berättelsen om narnia och bara efter att ha läst förordet var jag helt fast och undrade frötvivlat varför jag inte läst den innan. dock är boken smått otymplig att bära med sig, så sådär jättemycket bussläsande och dylikt blir det nog inte. men vi får väl se om jag åker in till biblioteket någon dag för att se vad de har att erbjuda i mindre format.
tills vidare, adjö
