popsong

hej. det är halloween.
c'est nice.

det börjar bli mörkare nu. och jag har ställt om min klocka en hel timme. om det är framåt eller bakåt har jag inte riktigt någon aning om. hur som helst antar jag att det är det definitiva beviset på att vintern snart är här. kylan har redan förvarnat en aning. snart tar den i på allvar och sänder oss små fluffiga moln innehållande trevliga vita stjärnor.

igår var jag på secondhandrunda med ylva. favorit i repris. dessutom hittade jag något den här gången. däribland underbara små skor och världens mysigaste halvpjamasbyxor. och universums finaste halsduk. fast den köpte jag på monki. den är lite konstig och jag älskar den.
  vi gick omkring i ett så soligt och lite kallt göteborg och sade oj till saker och ting. på både ett possetivt och lite negativt sätt. oj är ett bra ord som uttrycker mycket på en gång. kontrollanten på spårvagnen var vänlig, även om jag tappat min biljett.

jag tycker om dagar som den här. ♥

nu är jag hemma igen från min hurtbulleutflykt till den lilla ön bornholm som jag tycker hemskt mycket om.
  jag har sprungit i underbart fina bokskogar, bland löv och grenar, mellan de spikraka raderna av odlade granar och över mjuk mossa med små dekorativa svampar uppepå. alltihop med hjälp av en detaljerad karta där små T:n betyder jakttorn.
  danska är ett fint språk som jag planerar att lära mig innom en snar framtid. och sedan ska jag öppna ett litet sött vandrarhem i gudhjem med havsutsikt, rostat bröd och honung till frukost varje dag. det ska ha öppet hela sommaren, tillochmed när det regnar, och där kan alla som vill bo med alla sina vänner på en gång. fast då får de nog bo i samma rum, med tanke på vandrarhemmets storlek.







hur som helst så är jag hemma nu och det är mitt i hösten och mycket kallare här. det solregnar, haglar, blåser och jag tror att jag tycker om det lite ändå. jag har höstlov nu och ytterst få måsten att ta i tu med. det känns hemskt bra.

nu känns det bra igen.
  större delen av den stress jag känns de senaste tre veckorna, på ett ungefär, försvann som i ett trollslag någon gång under den här veckan när robert så vänligt klargjorde att so-prvoet som jag kännt mig stressad, så stressad för blivit framflyttat till om sisådär två veckor. nu har jag åtminståne en liten chans att lära mig allt, och kanske till och med fördjupa mig lite i första världskriget, rysska revolutionen och dess onda makthavare och mer betydelsefulla personer.
  okunskapen och förvirringen, som legat likt en liten grå sten i magen på sistone är nu näst intill obefintlig. det enda som återstår är ett litet trevligt gruskorn, men det är som det ska vara.

söndagar är bra ibland. på söndagar hinner man med saker som man inte hinner med annars eftersom de är deprimerande..
  dessutom har jag gjort en trevlig broccolipaj och insett att jag faktiskt förtjänar lite mer än g i hemkunskap. självförtroende är en bra grej. synd bara att det var en broccolipaj som väckte det och inte någonting mer dramatiskt.

först och främst vill jag be om ursäkt för bristen på bilder det senaste som får hela bloggen att se ganska tråkig ut. egentligen var det kanske mer en ursäkt, samt en väl dold uppmaning, till mig själv att börja ladda upp bilder igen och inte till någon annan. kanske och förhoppningsvis kommer det en liten bild snart. helst en extra fin. och så kanske jag lägger upp någon bild från kanelbulledagen.
  nu när alla ursäkter är överstökade och inte längre står i vägen för mitt skrivande kommer ingenting alls. jag har ingenting att berätta och ingenting att skriva om. jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. kanske någon form av mellanting? jag vet inte.

åh, underbar dag!
  jag vaknade upp bredvid en aprilhimmel och var lycklig, så lycklig. jag skar ut prydliga geometriska former ur min grapefrukt, drack te, satte på mig mina skor och hoppade på en buss. hoppade av bussen, blev anfådd i ett antal backar och kom till slut fram till koffes trevliga boning där dagens bullbak skulle äga rum. matilda anlände senare med sin brutna arm (arma människa) och med gemensamma kafter lyckades vi baka många fler kanelbullar än det var tänkt från början, efter att ha strött pärlsocker över hela köket. 
  nu sitter jag hemma och mår smått illa (det mesta av illamåendet har lagt sig vid det här laget) efter att ha ätit alldeles för mycket bulldeg och alldeles för många bullar och tittar på biljard i en av de allt för ofta förekommande reklampauserna. jag förmår inte resa mig och det kommer dröja innan jag får för mig att äta någonting igen, men jag är glad ändå. jag har ju trots allt tillbringat dagen tillsammans med människor som jag älskar hemskt hemskt mycket.




 kanelbullens dag är en bra uppfinning ♥

min katt har rullat ihop sig till en liten fluffig orange boll på mattan och jag bara önskar att jag kunde göra detsamma. han ser så fridfull ut där han ligger mitt ibland röran av skor i olika storlekar och sover och behöver inte fundera på någonting över huvud taget. 
  men inte jag inte. istället sitter jag och får fyrkantiga ögon framför en datorskärm och försöker ta mig igenom gymnasiedjungeln, vilken jag nu ska tvingas hitta en väg ut ur. och helst innom en snar framtid. jag har alldeles för få planer inför framtiden och alldeles för mycket valmöjligheter för att det här ska kunna gå bra. jag har sutit och tittat runt i ca två timmar nu och endast kunnat eliminera sisådär tre eller fyra möjliga gymnasium från min kilometerlång lista. just nu lutar det åtminståne åt något samhällsvetenskapligt med inslag av estetisk verksamhet eller journalistik. eller så kanske jag bestämmer mig för att fordon skulle vara trevligt. troligtvis inte.
  jag undrar var jag kommer sluta någonstans. kanske i underlandet? sjungande blommor och rökande larvar. tekalas och kaniner. åh, jag skulle nog vilja var alice ändå. så underbart.
 
min nya bok är bra föresten.

åh, det är så mycket i skolan just nu, så bli inte förvånade om jag får ett nervöst sammanbrott och dör snart.
  samtidigt som jag har mycket att göra envisas min koncentration med att befinna sig någon helt annan stans än där jag vill att den ska vara. om jag vill att den ska vara fokuserad på första världskriget, ger den sig iväg och slår sig ner på trotoaren på andra sidan gatan för att följa förbigående människor med blicken. om jag vill att den ska fokusera på pelles månadsinkomst för sitt jobb som bärplockare, flyger den upp i vädret och hittar ett intressant moln att studera ingående.
  dock har jag inga som helst bekymmer med att koncentrera mig på mina trevliga romaner och ganska dåliga vampyrböcker som jag envisas med att läsa. varför är det så? vad är det för fel på mig? 



jag var på två konserter förra helgen, varav en var helt fullkomligt underbar. även om jag hade lyckorus både under och en lång lång stund efter håkankonserten kan den absolut inte mäta sig med den alldeles fruktansvärt mysiga anna järvinen-konserten på den alldeles fruktansvärt mysiga lilla taubescenen.
  det är svårt att beskriva känslan, att sitta bredvid en underbar ella som man tycker väldigt mycket om, samtidigt som man sitter och huttrar lite till ljudet av annas fina röst och hennes söta band med tillhörande instrument och bakom en sitter så många människor och myser i halsdukar, varma tröjor och mössor tillsamman med någon de tycker lika mycket om som jag tycker om ella. och när de sedan får oss allesammans att kvittra som små fåglar och allting är så fint och hon spelar på sitt munspel och är så vacker - då kan man inte vara annat än lycklig.