popsong

min favorit-ylva och jag tycker om sushi. min favorit-ylva och jag åt sushi.

det hela började som en vanlig torsdag. lite småtrist med evinnerligt blåsande i mässingsinstrument följt av lite sådant som är den egentliga anledningen att man går i skolan. rutinerna avbröts dock efter lunch, då jag, ylva och rasmus gav oss iväg i riktig mot mimers hus för at se musikalen hair, som för övrigt var väldigt trevlig. på vägen dit tänkte vi titta in på tårtdecor ett litet slag. Det var innan vi insåg att de hade konstiga öppettider och gick till musikanten istället. väl framme vid mimers möttes vi av små marstrandsbarn som rasmus tydligen rökt gräs med (alltså gräs GRÄS, inte gräs sånt gräs) och en david med massor av röda biljetter. vi följde med strömmen som flöt i riktning mot aulan, tog våra platser och stängde av mobilerna. Därefter började det hela och marcus var cool.

när skådespelarna bugat sista gången och alla hade ont i sina händer efter allt aploderande begav oss jag och ylva i väg mot västragatan för att köpa sushi hos peter, min trevlige föredetta prao-mentor från göteborg. på vägen dit hälsade vi på Disa på pralinboden. 
 Efter att ha stått och samtalat en stund med peter och betalat för vår råa fisk styrde vi stegen mot Bohus fästning och den fina gräsmattan med små tusenstjärnor i miljontal. Där satt vi med våra pinnar och diskuterade slavarbete och vilka öden som skulle kunna drabba oss om vi köpte glass. tyvärr gick inte våra spådommar i uppfyllelse.
 
vi tittade även in i rättvisehandeln och köpte lite trevliga saker, som jag inte kan gå in närmare på nu eftersom johanna är the one to get them, och det skulle ju vara synd om hon fick reda på det i förväg.
 hon är jättetrevlig, kvinnan i affären, och vet vad allting kommer ifrån. hon har tillochmed varit och hälsat på vissa av de små tillverkarna. hon hade världens sötaste små bilar, gjorda av opantningsbara burkar. jättefint gjorda med sina små hjul och små detaljer. det fanns även små cyklar, flygplan, hellikoptrar och lastbilar. jag ska önska mig en sådan liten bil i julklapp. de var så fruktansvärt söta.

väl hemma, efter att vi tajmat ylvas buss ganska exakt och jag hoppat på min med suzanne vega i öronen, bakades många små söta drömmar. de blev precis lagom smuliga och jag är stolt. tur att min faster är duktig och har skrivit ner ett lite onyttigare recept åt oss.

slut.

lalalalalala vi är bäst.

nu var det sådär jobbigt länge sedan jag skrev igen, men jag låter mig inte störas av det utan går direkt till konserten, som var ett litet lyckoblåbär igår.
 trevlig nutidskonsert med lite halvtaskiga låtar på en liten scen i en liten matsal. dock var vi väldigt bäst och de halvtaskiga låtarna var bra och de bra låtarna var bättre.
 ella mössbarn var underbar i sin sjömanströja och med sin tamburin sjungandes midsommarnattsdröm och jag dog för en liten stund. total lycka och energichock.
 
lite film tills sent på nätterna i främmande hus, gravitation, svarta hål, frusna blåsinstrument, norges nationaldag, hallongrottor, musikal, missade konserter, norrsken, slumberpartyn, picknick.. och självklart finns det även lite måsten att ta itu med, men vem vill tänka på det när det snart är sommarlov och lars winnerbäck kommer till slottskogen?

jag kan också meddela att jag idag har sytt lite i min sjömansklänning som snällt hängt i garderoben sedan kanelbullens dag och väntat på att bli lagad.
 ny trevlig musik är inskaffad men ni kan nog inte förvänta er någon mer konstig albumlista som jag utlovat. det blev helt enkelt fel från början och det skulle aldrig fungera mellan oss. vad tänkte jag på egentligen. däremot kanske jag ibland uppmanar er att lyssna på lite trevliga låtar jag förälskat mig i. ni kan ju hoppas för jag vet att ni älskar min musiksmak, som jag dock inte tycker om när man frågar om, eftersom jag inte riktigt kan sätta ord på den.

imorgon vill jag att sushiätande snälla männsikor ska följa med mig till västra gatan och hälsa på peter. jag vet att jag hade tänkt lägga min första lön på det, men eftersom jag är sjukt sugen på sushi och min arbetsgivare inte behagar höra av sig så kanske det blir lite i förtid.

och jag vet att ni är stormförtjusta i att jag delar upp allt i fina stycken och att jag skriver allt på en gång i en ganska odetaljerad beskrivning, men vad ska man göra när man är för lat för att logga in och skriva om sin dag en efter en på sin blogg som läser?

förkylningen kom smygande bakom mig, förklädd till allergichock. och som vanligt kommer den sjukt olägligt, som när man till exempel har ett invecklat rymdarbete att ta i tu med.
  men det var lite av en lättnad att få sätta sig på bussen hem, med lite för hög musik i hörlurarna, och inte behöva anstränga halsen något mer på hela dagen. och nu sitter jag här, isolerad från omvärlden, med min kopp te, näsdukar och otaliga mängder ipren, medan jag försöker bli frisk nog att ta på mig skorna och ta mig till de bänkar där man bildar sig igen. det är väl knappast första gången jag är förkyld, men det är alltid lika otimat och ovälkommet.
  dock har jag lite trevliga picknickar och diverse annat att se fram emot de närmaste veckorna, så jag ska nog överleva.

den här dagen tillbringades på marstrandmed en hel kladdkaka, diverse adra småkakor, lite mackor och två sötsaker vid namn matilda och johanna.

det hela började med hemskt mycket ringande runt till folk och när min fantasi inte sträckte sig längre ut i kanterna av mina bekantskapskretsar var det bara johanna och matilda som sagt att de kunde. (såhär i efterhand kan jag komma på hur många som helst jag hade kunnat ringa men det kom jag inte på då) men jag var inte ledsen. johanna och matilda är trevliga männsikor och hemskt mysiga att ha picknick med.
  så vi lämnade våra hem och tog oss ut mot marstrandsön med våran picknickkorg och filt och slog oss ner i gräset alldeles bredvid lekplatsen. (det är ganska otroligt, att trots at färjan går en gång i kvarten, lyckas turisterna fylla upp varenda en av dem en solig dag som den här) vi plockade upp våra kakor och satt och smååt lite gran, tills vi tog vårt förnuft till fånga och gick och gungade istället. hela lekplatsen var full med små barn och barnens föräldrar, men det fanns ändå två gungor kvar, som vi lade beslag på. sedan klättrade matilda upp i något som på långt håll liknade ett körsbärsträd, men jag är osäker på vad för träd det egentligan var. blommorna var fina i alla fall och matilda hade roligt. 
 efter trädklättringen blåste vi såpbubblor. vi snurrade runt och blåste och blåste och snurrade och snurrade ännu mer tills vi blev yra, och då blåste vi ännu mer.
  vi hade gräskrig, vilket kanske inte var det bästa vi kunde ta oss till som de pollenalergiker vi faktiskt är. men roligt var det, och gräsiga blev vi.
  när vi legat och kännt oss tjocka ett tag, efter att ha ätit up kakorna, druckit upp saften, ätit varsin macka och nästan en hel kladdkaka, tog vi färjan tillbaka över till andra sidan och tog ståplats i den turistfyllda, kokheta bussen. 
  väl hemma kunde jag slå mig ner med min bok, som ag fortfarande håller på med, och bara ta det lungt.

om jag var outröttlig skulle jag skriva om min trevliga helg, provjobbet, thea, hallongrottor, ella, koffe, tjolahopp, harry potter, familjen addams, marscherande, bob hund, wok, tuschpennor, anna ternheim, almanackor, newton, ellipser, suzane vega, bönor, pirater...
men nu är jag inte det och har varken ork eller lust och på grund av det får ni inget veta. dock kan ni få njuta av lite kylskåpspoesi. den har en fin djup mening, jag lovar.

där satt jag, hemma i min ensamhet, och vad gjorde jag, om inte satt och stirrade på min fars datorskärm och diskuterade detaljbeskrivningar i böcker och vad valborgs fylla kan leda till (rik, gammal man och hopp från höghus) med trevliga människor över en överskattad, men också underskattad, kommunikationsfunktion kallad msn. så när man sitter där i soffan och tänker att man nog borde göra något av sitt liv och ringa sin älskade ella och be att få sällskapa henne över en kopp te så, som genom ett under, poppar det upp en liten ruta längst ner i högra hörnet där det står "Today the first snow went to see the ground har precis loggat in". det här resulterar i att jag, en kvart senare, sätter mig på min cykel och trampar iväg mot den busshållplats som ligger närmast mitt hem.

(nu följer en lång redogörelse över min bussresa/cykeltur så om man inte känner för att läsa igenom den, utan istället läsa om vad som hände därefter så varsågod och hoppa ner till nästa stycke)

fem minuter. tio minuter. femton minuter. är bussen sen eller har jag missat den?
självklart insåg jag att det är helt naturligt för en buss att komma sent, särkilt på valborg då man enligt många bör dricka sig full och ramla i vattnet, men 20 minuter är väl lite att ta i? så jag går snällt och hämtar min cykel och cykelhjälm, för det måste man ha när man ska cykla för annars kan man dö, och och trampar vidare. det är ju inte så farligt jobbigt egentligen, eftersom det bara är ungefär fem kilometer och det går ju snabbare att cykla än att gå, men min ansvarsfulle far (märk väl att det inte finns ett enda kryddmått ironi i att min far är ansvarsfull) hade talat om för mig, genom männsikors geniala teknik, att det är många männsikor som kör bil trots att de är fulla med alkohol och ett litet barn på cykel hindrar inte dem från att köra ner i diket efter att de inte längre kan skilja på vilken som är verklig utav de två vägar de ser framför sig som delvis ligger på varandra.
snart kommer självklart den blå bussen, som jag väntat så tålmodigt på i tjugo minuter men som jag antog redan har åkt förbi och lämnat mig kvar, och kör om mig där jag cyklar på min cykelbana. jag, som blir jätteirriterad på mig själv för att jag varit jättedum och inte väntat längre, börjar cykla så fort jag kan för att hinna före bussen till nästa hållplats, men självklart gör jag inte det. inte som i reklamen, när han springer i kapp skolbussen och det är en lite pojke som räcker ut tungan åt honom. kanske att någon räckte ut tungan åt mig. men när jag kommer fram till ella, som sitter på berget med en trevlig hatt och en banan i handen, var det lätt värt besväret.

en liten stund senare sitter vi vid ellas köksbord och dricker te och spelar spel, med björk sådär lite lagom i bakgrunden. jag valde som vanligt alfapet, som jag personligen tycker är hemskt trevligt och ella, som vann, utmanade mig senare i ett annat spel, som jag just nu inte kommer ihåg vad det heter, och vann nog även det. när ella varit lite rasisktisk mot hennes föräldrars kött och lagt ut tillräckligt med grytunderlägg åt vi trevlig middag med dem (föräldrarna alltså, inte grytungerläggen) bestående av någon konstig men god turkisk ost och sparrisrisotto.

senare drog ella med mig upp på hennes rumoch vi plockade fram lite trevliga utklädningskläder, i form av magnus uggla-peruk, brudslöja, sandaler, vingar, en fin danska pin, en skidmedalj som ella fått efter att ha kommit tvåa i en skidtävlig 1998 (hur många tävlande det var behöver inte nämnas) och den fina hatten ella haft på sig tidigare. vi utrustade oss med nödvändiga såpbubblor och kameror och gick ut på en liten trevlig promenad i mörkret. vi gick runt och ella visade mig var folk jag kände, och inte kände, bodde. nu vet jag var halva öns befolkninga har sina hus. vi blev omkörda av ett par polacker som tutade glatt på oss i sin röda bil och vinkade. om de på något sätt var påverkade av valborgsfirandet är fortfarande oklart.

vi avslutade vår promenad med att sätta oss på gungorna i lekplatsen och prata om olika saker tills vi gick hem och väntade på min mor.
efter ett litet tag ringde mor på dörren och kunde tala om för ellas familj att de fått en ny naken granne från skåne och att en annan granne hade en hund.
så slutade min och ellas trevliga kväll i lite diskussioner om klassresa och jag och mor åkte hem och tittade på början av superman returns med bror, tills jag inte orkade mer och lämnade dem kvar vardagsrummet för att gå och lägga mig.