popsong

idag har jag lyssnat på punkens mormor och återigen studerat advetsljusstakarnas trekantiga former. varfför trekanter?
jag har även varit hos elin  och druckit te, diskuterat mina vegetarianvanor med hennes mamma och bara pratat allmänt om julkort, gymnasium och godis.

dagen ur praosynvinkel har varit förhållandevis bra. jag antar att det är en bra grej när man måttar sparkar i luften framför varandra och kallar varandra för krabbor. jag känner mig optismistisk inför morgondagen måste jag erkänna.

                                                                                                                                                                        (inte min bild)

även om jag hatar min praoplats så finns det ändå små saker som lyser upp min tillvaro. såsom att jag idag, när jag åkte hem med bussen, såg årets allra första adventsljusstakar lysa upp någons fönster. och att stjärnorna syntes alldeles extra tydligt idag när jag vandrade hem genom skogen och försökte fånga min andedräkt mellan fingrarna.

prao den här veckan. efter två dagar ser det hela inte särskilt ljust ut. jag tror jag hatar det här lite grann.. jag hade så höga förväntningar, men nu känns det mesta dåligt. jag känner mig ivägen och som ett störande objekt. som en fluga som sätter sig på teveskärmen ungefär. men nu kommer jag inte härifrån, så det är bara att bita ihop och hoppas på förbättring.

anyway.. snön har landat på vår lilla planet och täcker nu marken med sitt vita glittrande lager (ett tunnt lager åtminstone) och så fort jag satt i en rulle i den analoga kameran tänker jag ta så mycket fina bilder som jag bara orkar. om jag finner någon som vill bli fotad. och idag, på min efterlängtade lunchrast, sken solen. även om den inte värmde särskilt mycket fysiskt så kändes ändå hjärtat en aning varmare och jag kände mig lite bättre till mods. dock börjar det gå över lite nu..

den här veckan har jag varit klädd i en underbar vit klänning med lila blommor, diverse konstiga skor och som audrey hepburn. för variationens skull gör jag vad som helst.
  idag har jag varit hemma. jag har druckit ungefär 10 koppar te och lyssnat på Anthony and The johnsons.
innesittande ger mig i regel ångest men jag är för lat för att gå ut. trots ca fem timmar av bildredigering känns det inte som att jag åstakommit någonting alls.

okej, nu ska jag sluta vara negativ. jag var på öppet hus på schillerska igår. åh, vad jag vill gå estet! bildsalarna var så fina. hela byggnaden var fin. de hade två mörkrum och en lite smått obehaglig men mycket mycket fin aula med högt i tak och statyer längs väggarna. dock hade jag, före mitt besök, strukit schillerska lite från listan. men nu sitter det där igen och den här gången mycket högre upp än sist.

det var nog allt jag hade att komma med idag.

idag var jag kreativ och klippte ut små fina bilder ur tidningar för okänt ändamål.
sedan ska jag samla dem i min lilla blommiga låda.

jag börjar tappa greppet. sakta men säkert försvinner jag bort från mitt medvetande och in i någon form av transartat drömtillstånd. jag försöker hålla mig kvar där jag är. inte sväva iväg mot intressantare platser, platser som egentligen inte existerar. men när gravitationen sviker och jag känner hur fötterna lyfter från marken, då är jag redan långt borta.
  det är då jag inser att jag aldrig riktigt varit där.

världen håller på att döda mig och helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. men den kommer åt mig och håller på att äta upp mig innifrån. att sova är omöjligt.

fredagens konsert var fullkomligt underbar och helt obeskrivlig så mer tänker jag inte skriva om den. dock tänker jag lägga upp lite bilder snart så ni får se hur mysigt det var och bli riktigt avundsjuka.

igår var en fin dag. delvis ganska jobbig, men fin. ungefär som en sådan där svensk film, ni vet, som inte är någonting speciellt och märkvärdigt egentligen. en sådan som handlar om någons lite småmisslyckade liv, men som man på något sätt tycker om ändå. igår var en sådan dag.

idag har det regnat. igen. jag längtar efter snön som jag inbillar mig kommer ligga mjuk under mina fötter på julafton. jag längtar efter att få ramla på en blöt och hal is då mina skridskokunskaper ger vika. jag längtar efter att ha snöbollar flygande omring mig och varm choklad med någon jag tycker om.
  idag har det regnat. igen. men jag är glad ändå. jag har träffat min mormor och morfar idag och vi har firat fars dag (grattis pappa, eller något) tillsammans. det var mysigt och jag hade läppstift på mig. det är otroligt hur smink kan få en att känna sig så ömtålig. och det är otroligt hur svårt det är att äta. gav dock upp försöken att hålla det oförstört efter bara en kort stund. jag insåg att det aldrig skulle gå. men fint var det.

himmlen faller ner i form av stora vattendroppar och världen försvinner långsamt ur sikte under vattenytan. mörkret försätter även den koffeinberoende i halvslummer och lämnar  ingen oberörd.
  jag har svårt att andas. det är någonting som tar emot. som om någon lindat ett snöre kring min midja och dragit åt. alldeles för hårt.

men jag har inte tid att dö nu. ikväll ska jag se hello saferide spela på storan och ingenting i världen ska få mig att missa det. ingenting.

på något sätt lyckades jag radera hela min layout och ersätta den med något obehagligt rosa och konstigt, vilket ledde till sisådär en timmes förvirring bland html-koder.
men jag tycker om resultatet. det ser trevligt ut.

imorgon spelar hello saferide på storan. jag ska dit med några av de människor jag älskar mest i hela världen och få en alldeles egen låtsasmamma. förväntningarna och glädjen håller på att döda mig. på ett bra vis.
  den nya skivan är helt genialisk och jag älskar den så mycket att jag bara vill dansa omkring i mitt rum, vilket med snedtak och bokhyllor resulterar i huvudont och blåmärken. men bokhyllor är bra.

  - i closed my eyes and thaught of dancers.

hur som helst har jag blivit narkoman. formler, bokstäver, världskrig och senast-inlämnat-datum är nya drogen och jag är fast, så obegripligt fast. på både gott och ont.
ungefär som med kaffet.

hela sverige förfryser tårna och jag gungas långsamt in i min vinterdvala. det enda som håller mig vaken är den kalla vinden som obarmhärtigt biter tag i mina kinder. mörkret och tröttheten är oundvikliga.
  men den känslomässiga värmen finns kvar. jag tycker om de människor som jag inte klarar mig utan. de som är som små ullesockor och tumvantar om mina frusna kroppsdelar. om inte annat finns de där att frysa tillsammans med.
  jazzens slingrande melodier lyser också upp det jag snart kan börja kalla vintermörkret en aning och visar mig oupptäckta vägar genom b-förtecken och trioler. jag tycker om det. tonerna hoppar i tur och ordning in genom mina hörselgångar och vidare rakt in i hjärtat. där dansar de okontrollerat tills de blir alldeles trötta. och sedan dansar de lite till.