Som att få ett piano i huvudet. På ett bra sätt...

Är det inte något av det bästa som finns när man stoppar in en blandskiva som man fått av sin saxofonlärare i datorn för att lägga in den i sitt iTunes-bibliotek och då inser att de låtar man lyssnat på innan i stereon bara utgör hälften av det egentliga innehållet eftersom resten av filerna på skivan var skrivna i ett annat format som spelaren inte kunde läsa?


Cabaret.



I onsdags var jag på Cabaret som fina Agnes och hennes begåvade vänner från Donner satte upp som projektarbete. De var så hemskt duktiga allesammans att man bara ville krama dem, men det skulle ju kanske bli lite genant eftersom jag inte ens kände hälften. Hur som helst så träffade jag dessutom en bekant trombonist som jag inte träffat på länge, vilket också var hemskt trevligt.
Det var en fin kväll och alla bilderna blev suddiga.


You can trade me for your cigarette lighter.



You can grow flowers from where dirt used to be

Jag har världens finaste små vänner. De ger bort ord av den allra vänligaste sort och de tryggaste och mjukaste kramar ni någonsin kan tänka er. Det är helt otroligt att så mycket underbarhet som får plats i de där små kropparna. Det är så att man tror att de ska svämma över.


Klockan är två, hela himlen är blå

Idag när jag gick av tåget, som vanligt i min lilla egna värld - eller kanske snarare bubbla - (dock tillräckligt närvarande för att se någon som tände sin cigrett med tändstickor och darrande händer, vilket är hemskt fint, i ögonvrån) hände någonting som gjorde mig så hemskt glad. Mitt i all röra bestående av vårsol, vassa glasskärvor och sametslent mörker kände jag hur någonting petade mig lite lätt på vänster axel, bara sådär att det precis kändes genom bubblans såpväggar. När jag vänder mig om står där någon med orangefärgat hår, basker och en cigarett i munnen. Pojken ser så urskuldande ut och tittar mer på mina fötter än mitt ansikte när han snabbt mumlar snälla ord som värmer ända in i själen. Och så med en lätt bugning och ett litet "förlåt att jag störde" är han borta och där står jag med ett litet fånigt leende på läpparna. Jag hann inte ens fråga vad han hette.


"Ett hål i huvudet rakt upp till himlen"



Jag ville bara dela med mig av någonting fint. Bob Hansson, mina damer och herrar.




http://blogg.passagen.se/bobhansson/
http://www.highspeedart.com/hansson/bobhansson.html
http://www.myspace.com/bobhansson

RSS 2.0