popsong

den här gången beror inte avbrottet på brist på ork, utan istället brist på tid. visst låter det konstigt? här går man och har världens sommarlov och då har man fullt upp med allt annat än att ta det lugnt. men snart är jag ledig från jobbet hur länge som helst (med anledning av segling) och nu när adam äntligen är hemma ska spendera några mysiga dagar med honom innan jag ger mig ut för att utforska det stora blå. av allt det här kan vi dra slutsatsen att jag inte kommer skriva här på ett tag och att ni snällt får vänta tills jag sätter mig ner för att uppdatera er om mitt liv igen.

men så långt har vi inte kommit än. nu ska jag berätta för er vilken underbar fredag jag gick igenom för enast två dagar sedan. det var nämnligen lars winnerbäck på slottskogsvallen och jag och thea for dit glada i hågen för att få se fulla människor, kravallstaket och såklart en och annan trevlig musikant.
  kvällens inledande sexualundervisning som vi iakttog med roat intresse följdes av en emil jonsen som fångade oss med sin underbara komik och fina små visor. maia hirasawa sjöng sedan fint på den stora scenen, men henne lyckades jag inte känna någon närhet med eftersom ca åtta tusen personer skiljde oss åt. så när hon spelade var vi lite bitchiga och gick och tittade på skivor i det lilla skivtältet istället för att lyssna på hennes sköna sång, men ni bör veta att vi inte gjorde det av elakhet, utan endast på grund av att vi helt enkelt tyckte det kändes bättre att bara gå och lyssna på musiken lite i bakgrunden.
  efter ännu en liten stund stod vi längst fram för att få se en älskad miss li framföra sina sånger för oss tillsammans med sitt söta, välklädda band. (jag bör också tillägga att hon hade hemskt fina skor) hela hon är så söt och charmig att man bara vill krama henne och när hon pratar gör hon det med så söt liten borlängedialekt att man blir glad i hela kroppen. (det glada i kroppen skulle i och för sig ha kunnat bero på det faktum att jag precis fått min biljett signerad av en alldeles underbar emil jensen i rosa byxor) hon sjöng och spelade så fint och vi sjöng och sjöng så falskt som ni bara kan tänka er och så högt att vi blev alldeles hesa och jag var lycklig.
  och sedan, helt plötsligt, var det dags att inta en plats så nära stora scenen som vi bara kunde i folkvimlet för att försöka få en första skymt av lars, vår älskade lars. när vi var ungefär femtio meter från scenen tvingades vi inse att vi faktiskt inte kunde komma närmre och nöjde oss med det. allting kändes så overkligt. det är precis som alltid när man hör en människa man endast hittills sett på bild framföra ens favoritlåtar på en stor scen inför tusentals människor, man tror inte att det är sant. det känns som en dröm. den där människan är inte lars, för lars finns inte på riktigt. lars är ingen vanlig människa. han får ju för sjutton plats i min stereo, i min lilla ipod till och med. det är så konstigt och fullkomligt obeskrivligt. så obeskivligt underbart.

till slut tog vi med oss våra värkande fötter och lyckliga kroppar hem, hämtade av min snälle far, utan att ha blivit vådtagna en enda gång och utan att ha blivit bjudna på sprit av någon alkoholiserad farbror. en underbar kväll som avslutades med en stillsam nattmacka i vårt tysta, halvsovande hus innan vi gick och lade oss i våra sängar, respektive luftmaddrasser.