popsong

jag börjar tappa greppet. sakta men säkert försvinner jag bort från mitt medvetande och in i någon form av transartat drömtillstånd. jag försöker hålla mig kvar där jag är. inte sväva iväg mot intressantare platser, platser som egentligen inte existerar. men när gravitationen sviker och jag känner hur fötterna lyfter från marken, då är jag redan långt borta.
  det är då jag inser att jag aldrig riktigt varit där.

världen håller på att döda mig och helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. men den kommer åt mig och håller på att äta upp mig innifrån. att sova är omöjligt.