popsong

Jag ligger i min säng och tittar upp i taket. Taket med små stjärnor som alltid lyser i mörkret och som tröstar mig när jag känner mig ensam. Tänker att de ska få flytta med mig till mitt nya hus och trösta mig där också. Till ett annat snedtak. Men nu sitter de där i taket, snedtaket, som alla slår huvudet i utom jag, för jag har lärt mig att ducka. Och jag tänker att tänk om det var så i verkligheten också. Att jag kunde lära mig ducka. Undvika. Lära mig alla vinklar och var alla vassa kanter satt. Var jag kan stå rak och var jag måste böja ned huvudet. Bara så att jag inte fick ont. Bara så att det inte svartnade för ögonen när pannan träffade något hårt. Och jag önskar att stjärnorna alltid lyste lika starkt som de gör i mitt tak.