popsong

Klor. Rödkantade ögon. Vitt kakel som ser ut att liksom röra sig under vattenytan. Små osynliga virvlar bildas av varenda liten rörelse. Tystnad och ett turkost hav i miniformat.
  Det är någonting särskillt med simbassänger. Det enda någonsin du behöver tänka på är att inte krocka med någon av de andra söta motionssimmade tanterna i baddräkt. Du behöver inte tänka för att komma ihåg hur man ska röra benen för att komma framåt, du behöver inte komma ihåg hur man flyter. Det är hela tiden samma rörelser, om och om igen. Med ryggen mot kaklet kan du flyta framåt med blicken någonstans ovanför taken och med medvetandet ännu längre bort. Vattnet täcker dina öron och en drömlik och liksom dov tystnad sveper in dig i en bubbla av något vackert och osynligt och där blir du kvar. Du simmar och simmar tills dina fingertoppar blir alldeles skrynkliga och tills du tror att klorlukten kommer att sitta fast i ditt hår för alltid. Vattnet är mjukt mot din hud och flyr graciöst åt alla olika håll för att låta dig passera. Till slut är det som om kaklet under dig inte existerar och du är helt tyngdlös där du flyter, flyger.
  Till slut lämnar du motvilligt din bubbla och plötsligt finns taket där igen, hindrar dig från att se vad som gömmer sig där ovanför. Du sätter foten mot kaklet som du inte trodde fanns och den skrovliga ytan känns ovan mot dina tår. Med ens känns något så simpelt som att stå rakt som något fullkomligt omöjligt och du behöver tänka efter en stund för att komma ihåg hur man gör. Luften känns kall mot din hud när du kliver upp ur det trygga vattnet och du sveper handduken omkring dig för att stänga kylan ute. När du sätter dig ned känner du för första gången sedan du gick ned i vattnet din kropp. Du känner hur du tyngs ned av kött och blod som du hunnit glömma bort att du hade. Tröttheten sprider sig genom din kropp och du ler, utmattad.