popsong

Tröttheten förföljer mig likt en svärm surrande flugor, som hela tiden sätter sig på teveskärmen och hindrar mig från att se det allt det vackra. Allt det som som finns gömt där bland de många pixlarna. De små ljusprickarna. Jag försöker, jag viftar bort dem, men hela tiden kommer det nya. Precis som när man krattar löv.
  Flugsvärmen lyckas dessutom harmonisera med det lilla privata regnmoln jag också blivit tilldelad, det som får mig att längta till sommaren något oerhört. Gröna grässtrån under bara fötter, vita fluffiga sockervaddsmoln och tusen vågor mot stränder. Tänk så underbart.
  Men istället är här en himmel i samma grå nyans som betongen, små små vattendroppar som flyger omkring i luften och en kyla som inte ens världens mysigaste kofta kan hindra från att nå min hud.

Hurv.