popsong

Idag när jag gick av tåget, som vanligt i min lilla egna värld - eller kanske snarare bubbla - (dock tillräckligt närvarande för att se någon som tände sin cigrett med tändstickor och darrande händer, vilket är hemskt fint, i ögonvrån) hände någonting som gjorde mig så hemskt glad. Mitt i all röra bestående av vårsol, vassa glasskärvor och sametslent mörker kände jag hur någonting petade mig lite lätt på vänster axel, bara sådär att det precis kändes genom bubblans såpväggar. När jag vänder mig om står där någon med orangefärgat hår, basker och en cigarett i munnen. Pojken ser så urskuldande ut och tittar mer på mina fötter än mitt ansikte när han snabbt mumlar snälla ord som värmer ända in i själen. Och så med en lätt bugning och ett litet "förlåt att jag störde" är han borta och där står jag med ett litet fånigt leende på läpparna. Jag hann inte ens fråga vad han hette.