popsong

Mina fötter är obehagligt fastklistrade mot marken. Någonting sitter på mina axlar och hindrar mig från att flyga upp mot all den vackert blå materia som jag föreställer mig att himlen består av bakom molnen, en stor och klumpig massa under vars tyngd jag trycks närmre och närmre marken och krasandet från gruset under mina fötter känns allt mindre avlägset. Kutryggigheten är ett faktum.
  Men mellan mina förtvivlat viftande armar kan jag fortfarande se de otydliga ljusfläckar som gör sitt bästa för att lysa upp någonting som ännu inte sått mitt synfält. Och det värmer mig lite varje sekund att veta att alla dessa vackra männikor gör allt det där för min skull och min personliga lycka.

För övrigt älskar jag min mormor ♥